När det börjades prata om att MP kanske skulle välja att samarbeta med Alliansen, blev jag tämligen besviken. Jag röstade på MP både i kommunen och i riksdagen som det gröna rödgröna alternativet. Då fanns inte tanken att min röst kanske skulle bli Alliansen till godo. En röst på Alliansen är för mig helt otänkbart. Inte så konstigt att jag under kvällen kallsvettades, kände tvivel och oro: hade jag röstat fel? Skulle jag ha lagt min röst på S istället? Det är långt ifrån alla som förstår den oron, speciellt Alliansväljare. För dem var min besvikelse jämställd med att sympatisera med SD, att “tillåta SD få makt i riksdagen”. Det är lätt för Alliansväljaren att säga, han som går segrande (?) ut ur valet. Men jag undrar hur man skulle resonerat om det var tvärt om. Skulle samma oro och besvikelse finnas hos Alliansväljaren?

Morgonen var kall och grå. Kylig rent ut sagt. Huttrandes trampade jag ned till Roslagsbanan för att bege mig till jobbet. Trött, sorgsen, frusen och lite smått chockad. Den här morgonen var volymen på tåget låg. Knappt någon pratade. Folk stirrade ut genom fönstren som om de fortfarande sov. Som om man inte riktigt greppat vad som hänt några timmar tidigare. När jag sedan kom till jobbet en och en halv timme senare möttes jag av trötta tunga ögon. Lite trevande började kolleger prata om det som hänt och senare under dagen var det som om korken ryckts upp och diskussionerna gick heta. Mina elever lika så. De bubblade av frågor, en del var arga, andra kunde inte riktigt förstå vad som hänt och behövde lite hjälp med att få det förklarat. 

Jag författade ett mail till min närmaste chef där jag föreslog att vi skulle bryta ett överenskommet terminstema och istället jobba med Solidaritet och Mänskliga rättigheter. Det kändes tryggt att höra att han långt tidigare redan funderat i liknande banor. Speciellt när det stod klart att på vår skola hade vi 22 elever som röstade på SD i skolvalet. Då måste man reagera. Vuxenvärlden måste reagera. Någonting annat är otänkbart.

Om fyra år kommer flertalet av mina elever vara förstagångsväljare. Jag och mina lärarkolleger har ett stort jobb framför oss. Vi måste analysera vår verksamhet. Har skolan brustit? Har vår historieundervisning brustit? Hur kan vi jobba för att årets val aldrig någonsin mer ska upprepas? Självkritik är ett måste nu och den måste vara skarp. Samtidigt måste jag som människa i ett demokratiskt samhälle vara självkritisk mot mig själv: vad har jag gjort för att efterleva mina solidariska, humanistiska och demokratiska värderingar? Har jag varit tydlig mot mina medmänniskor i detta? Har jag vågat ta diskussioner med de som tycker annorlunda? Har jag i min lärarroll arbetat tillräckligt hårt och väl mot att fostra mina elever i det som Sverige vill att medborgarna ska stå för? Kanske inte. Kanske inte tillräckligt.

Så vad ska jag göra nu? Jag tänker att jag måste aktivera mig. Agera. Jag tänker att jag inte kan uträtta någonting genom att gnälla, deppa, svära och skälla. Jag tänker att jag ska bli en bättre människa hädanefter och tala högt och brett om vad jag tror på. Och vad tror jag på? Alla människors lika värde, alla människors rätt till ett liv i trygghet, alla människors rätt till att äta sig mätta, alla människors rätt till en god hälsa, alla människors rätt till utbildning och vård. Visst, vi har också skyldigheter och den främsta av dem anser jag vara att aldrig någonsin förneka andra människors rättigheter. Det är min skyldighet. 

Gör om. Gör rätt. För oss allas skull.